LitteraturMagazinets recension
av Det röda fältet, Mo Yan
Ordrik, färgstark och poetisk släktskröna
Den kinesiska landsbygden, tiden för andra världskriget. Japan har invaderat Kina, men de olika motståndsgrupperingarna är upptagna med att hacka varandra i småbitar istället för att besegra japanerna. Hjärnsubstans flödar ymnigt.
Inträder små öar av lugn och välmående i berättelsen ser farfar snart till att finna en ny oförrätt att hämnas. Och så är allt igång igen.
Det är kraftfulla karaktärer Mo Yan har dragit fram ur landsbygdslegendernas gobeläng. Halvt mänskliga, halvt sagoväsen verkar de större och färgrikare där de står framför den nutida berättarens ögon.
Berättarjaget är den tredje generationen som gett sig av från staden, tillbaka till landsbygden för att söka reda på berättelserna om sin far, farmor och farfar.
Och genom allt susar sorghumväxten som en grekisk kör. Säden är en kommentar, en scen och en medspelare. Ibland ärorik, ibland kall, ibland svallande av kärlek och passioner.
Mo Yan är ordrik och färgstark, ibland rent poetisk. Och utförlig. Skriver han att andra farmor och lilla faster kommer att våldtas och mördas av japanerna nöjer han sig tyvärr inte med det. Några kapitel längre fram kommer en ingående beskrivning av hur detta gått till. Flera sidor lång. Kunde man inte lita till läsarens fantasi och föreställningsförmåga 1987, när boken först kom ut?
Men hur ingående blodets och tarmarnas väg ut ur kropparna än beskrivs, ligger det nästan undantagslöst en distans mellan berättelsens liv och läsaren. Figurerna befinner sig i ett annat rum och en annan tid. Kanske härrör distansen ur skillnader mellan västerländsk och kinesisk kultur. Oavsett varför blir berättaren, även om han inte gör mycket väsen av sig, den som verkar stå läsaren närmast. Som sveper ut med armen över fältet där bönderna ligger slaktade, hundar och fåglar drar i likens slamsor, där meningslösheten och det tomma i hjältarnas hämnder blir tydligt.
Skulle man kunna tro. För meningslöst våld, som föder mer meningslöst våld, skildras ju mestadels för att visa just på dess meningslöshet. Tänk all (europeisk) post-andravärldskriget-fiktion. Men här väntar en överraskning. Våldet i "Det röda fältet" är inte en fond, det är istället en ständigt pågående handling, karaktärernas uttrycksmedel och inre motor.
För även om de omsorgsfulla detaljbeskrivningarna av hur människor flås levande, våldtas och slaktas är långt utöver det tillräckligas gräns, så är det dit vår samtida berättare längtar. Han, som bor i staden och bildligt talat har förvandlats till tamkanin, ser med längtan tillbaka på de lysande, vilda och passionerade skådespel hans släkt uppförde i hembygden. Precis som hybridsorghum som ackompanjerar den nutida berättaren, är han bara en blek och skamfylld kopia av de stolta och fria föregångarna. De är oupplösligt förbundna med landsbygden som utövar en stark lockelse.
Jag finner det mycket svårt att dela den här lockelsen. Berättaren filosoferar kring att ”människoarten degenererar” för att ”vi har det för bekvämt”, vilket kommer att leda till att ”vi utrotar våra bästa egenskaper”.
Men om ”våra bästa egenskaper” bara kan blomstra i blodbad och resulterar i ännu mer utskvätt hjärnsubstans, så delar nog herr Mo och jag inte samma värderingar. Eller så är Mo Yan och berättaren inte alls samma person och Mo Yan vill belysa hur vi nuförtiden längtar tillbaka till något som inte fanns.
Oavsett vilket delar jag i alla fall inte Svenska Akademiens smak för moralkakor bakade på blodindränkt sorghumväxt, inslagna i så ordrika papper.
Se även NIna Fries recensioner av:
Mottagen: 5 januari 2013
Nina Fries har läst Nobelpristagaren
Mo Yans tre böcker på svenska recenserade
Läs mer ...
Nobelpriset i litteratur 2012
Mo Yans böcker sålde slut på några timmar
Nobelpriset i litteratur 2012
Lilla förlaget Tranan firar med champagne
Det röda fältet
Inte bara en bok – även en hyllad film
Nobelpriset i litteratur 2012
Kinesiska författaren Mo Yan får Nobelpriset i litteratur
Anmäl textfel
